Kaninen...

Mitt vardagsrum är numera en ladugård....
Min dotter har köpt en kanin. En jättesöt ljusgrå vädurskanin.
Känns lite konstigt, jag som är hundmänniska, att se hur tillgiven och kontaktsökande det lilla livet är! Just nu håller vi på o lär den att vi inte är farliga. Dvs vi är jätteförsiktiga att störa eller ta i den när den inte vill. Annars verkar den tycka att det är mysigt att vara i närheten av oss och den finner sig i gos o gull. Mat är det roligaste som finns. Äter på allt. Stella ska hon heta. Hoppar som en besatt och får värsta spring-racen runt rummet!
Tänker på alla små kaniner som inte får röra på sig utan får sitta i en pytteliten bur och aldrig komma ut!!! Kanske en liten stund bara när ägaren bär omkring på den och genast sätter ned den i buren igen! Kaniner som har kraftiga muskler i benen och MÅSTE får röra sig. Många har ont av att inte få hoppa o springa! Vilken panik, kanske t o m muskelförtvining.... stackarna!
Vilket för mig åter igen till det faktum att det verkar som om många djurägare faktiskt inte SER eller KÄNNER behovet hos djuret. Märkligt...